Grupp mot grupp eller klass mot klass?

I debatten mellan Jimmie Åkesson (sd) och Mona Sahlin (s) kan jag konstatera att Mona Sahlin beskyller Sverigedemokraterna för att sätta grupper mot grupper. Inom vänsterblocket, med Socialdemokraterna i spetsen, sätter man klasser mot klasser. Vari består skillnaden?

Vanligt sunt förnuft, inte särskilt vanligt?

För någon vecka sedan fick jag en tidning från Nämndemännens Riksförbund (NRF). En tidning jag får i egenskap av att vara nämndeman i tingsrätten. Bifogat låg ett informationsblad där man förklarar missnöjet över de nya reglerna för arvoden och ersättningar som gäller för nämndemän.
Historiskt, förklaras det i bladet, fick nämndemännen enbart 300 kronor i arvode för en tjänstgöringsdag. Därefter ändrade man reglerna och såg till att nämndemännen fick ersättning för förlorad arbetsinkomst också. Ganska rimligt, i min mening.
Delar av de absolut senaste ändringarna har dock fått NRF att gå i taket. Heldagsarvodet har ersatts av ett heldagsarvode à 500 kr och ett halvdagsarvode à 250 kr. Det sistnämnda utgår när en nämndeman tjänstgör mindre än tre timmar.

Huvudargument som anförs till varför denna förändring är så fel är att man har sett exempel på att man inom samma domstol har tilldelat en nämndeman heldagsarvode när en annan fick halvdagsarvode för samma arbete.
Skrev jag rätt? Ja, banne mig.
Huvudargumentet för att ändra ersättningskriterierna ska baseras på att någon domstol eller några domstolar har gjort ett handhavandefel i inledningsskedet av en förändring? Man slutar aldrig att förvånas.
Vidare förklaras det att vissa domstolar har ”missat” att betala ut ersättning om rättegången blir inställd i sista minuten. Självklart, menar NRF, ska heldagsarvode betalas ut även i dessa fall.

För att bli nämndeman bör man anses vara rättrådig och besitta vanligt sunt förnuft. Låt mig göra ett försök att applicera det sistnämnda på denna situation. Med det enklaste först.

• Övriga utgifter
  De extraordinära kostnader en nämndeman ådrar sig i tjänsten ska självklart ersättas. Exempel på detta är parkeringsavgifter, resekostnader och liknande.
• Förlorad arbetsinkomst
  Lika självklart ska den faktiska förlorad arbetsinkomsten ersättas. Med betoning på ”den faktiska”. Av egen erfarenhet vet jag att det ibland finns möjlighet att återgå till arbetet om delar av eller alla förhandlingarna ställs in. Alla yrken medger inte möjligheten att i sista minuten återgå till tjänst. I de senare fallen ska naturligtvis full ersättning utgå.
• Arvode
  Arvode ska utgå för den tid som tjänstgörs. Tjänstgör du en hel dag ska heldagsarvode utgå. Tjänstgör du mindre än 3 timmar ska halvdagsarvode utgå. Om förhandlingen ställs in och du meddelas detta innan du hinner åka till tingsrätten ska inget arvode utgå över huvud taget.

Så, det där var väl inte så svårt?

Jag har funderat på vad skälen kan vara för att NRF anser att heldagsarvode alltid ska utgå, oavsett om det blir inställt, halvdags- eller heldagstjänstgöring. Den enda rimliga förklaring jag kan uppbringa är att det finns nämndemän där arvodet sätter guldkant på deras privata tillvaro och att de anser att olägenheten att få boka om sin dag ska ersättas på samma sätt som ett heldagsarbete.
Jag tror att det har framgått av detta inlägg att jag inte är av den åsikten.

Jag anser att NRF bör ställas frågan:

Ska allmänna medel betalas ut till de som ska tjäna allmänheten även när dessa inte har utför något arbete?

Mitt sunda förnuft säger mig att självklart ska allmänna medel endast betalas ut för utfört arbete respektive för att ersätta de kostnader som kan ha uppkommit. Det är var mitt sunda förnuft säger, men mitt sunda förnuft kanske inte är särskilt vanligt?

Källa: NRFs Nyhetsbrev 2007/1