Målet är en arbetslös mindre

Om en långtidsarbetslös får jobb når Norrköpings kommun sitt arbetsmarknadspolitiska mål. Det är resultatet av det beslut som fullmäktige fattade i måndags kväll. I alliansen ville vi sätta ett litet högre mål. Vi vill att hälften av de som söker försörjningsstöd ska ha annan försörjning inom sex månader. Det är ett tufft mål, men vi tror att det är möjligt. Koalitionen nöjer sig med att antalet arbetslösa ska minska. I praktiken räcker det då med en person för att målet ska vara uppfyllt.

Man kan fråga sig vad det beror på att koalitionen inte vill ha mätbara mål. Är man rädd för att väljarna ska få reda på hur effektiva, eller kanske ineffektiva, vi är?

Om det är just ”hälften” – talet 50 % – koalitionen reagerar över, låt oss då diskutera vad som är rimligt. Men att nöja sig med att ”minska” är respektlöst, mot väljarna, men framför allt mot de som är långtidsarbetslösa. Bättre kan vi.

 NT 8/9-2008: Alliansen siktar högre

Dags att reagera?

För ett tag sedan när jag var inne på NTs hemsida såg jag att socialdemokraterna i Norrköping gjorde reklam. En liten reklambanner växlade mellan budskapen ”Socialdemokraterna Norrköping”, ”Dags att reagera?” och ”Bli medlem nu.”. Spontant tror jag att det vore bättre om socialdemokraterna i Norrköping började regera.

Idrottsparksdebatten från läktarplats

Mathias Sundin (fp) upplyste mig igår kväll, på månadens fullmäktigesammanträde att Radio Östergötland hade gjort ett inslag angående vår kritik mot koalitionens hantering av Idrottsparken. Widar Andersson, Folkbladet, kommenterar det idag på ledarsidan. Man tycker naturligtvis om delar samma åsikt. I sak tycker jag dock att Widar fångar vår huvudpoäng, när han skriver:

Men kritikerna har rätt på en punkt. Tystnaden inifrån förhandlingsdelegationen är olycklig. Kommunikation och information är vår tids lösen.

Korten på bordet. Det är det effektivaste sättet att möta kritiker. Finns inget dolt, är risken för att bli beskylld för att fatta beslut i inre kretsar liten.

Idag lär hyresavtalet läggas på bordet i kommunstyrelsen. Version 14 lär det vara uppe i nu. Det ska bli intressant att titta närmre på.

Arbetsmarknadspolitiskt program

Ikväll var det dags för höstens första kommunfullmäktigesammanträde. Sommaren verkar ha gjort både en och annan mer debattglad än vanligt. Det har varit riktigt underhållande hitintills. En del är lika förutsägbara som förut, men andra bjuder på riktigt konstruktiva och finurliga – näst intill kluriga – inlägg.

När Claes Särewall (s) kliver upp och argumenterar för det arbetsmarknadspolitiska programet så tillhör argumentationen den klassiska. Jag vände mig mot min bänkgranne Christina Brusén och nämnde något i stil med att ”nu kommer det strax att gnällas på regeringen”. Tänk, som ett brev på posten, fast med något kortare leveranstid, kom Claes förklaring att de flesta problemen på kommunal nivå beror på att regeringen motarbetar koalitionen.
Det känns på något sätt återigen som idrottsmannen som skyller på materialet…

Alliansens förslag var något mer spetsigt. Hela det arbetsmarknadspolitiska programmet stöder vi, med tillägget att målen borde vara mätbara. Vårt förslag innehåller procentsatser. Något som inte föll i god jord hos koalitionen.
Jag undrar varför man från koalitionens sida är så rädd för mätbara mål. Svaret kanske går att återfinna i deras projekt ”2006 nya jobb 2006″. Det var ett projekt med ett mätbart mål, men det gick åt pipsvängen. Såvida vi inte frågar Bengt Cete (mp)…

Mål ska vara smarta. Specifika, mätbara, anpassade, realistiska, tidsatta och anpassade. Det är beklagligt att koalitionen gång på gång sätter mål som inte går att följa upp är rent tragiskt för Norrköpings medlemmar. Om vi inte kan mäta det vi gör, hur ska kommunens medlemmar kunna bedöma vår arbetsinsats?
Det är klart, nu står det i programmet:

Genom aktivt arbete tillsammans med andra aktörer som till exempel näringslivet och arbetsförmedlingen bidra till att långtidsarbetslösheten i Norrköping minskar.

Det målet uppnår vi om en enda långtidsarbetslöshet får ett jobb. Det kanske räcker?

Kulturen är död, leve kulturen

Jag noterar att Folkbladet rapporterar att vi kan glömma planerna på att bli kulturhuvudstad 2014. Det var väl ändå bra sunt. För några dagar sedan skrev jag just om det absurda att satsa upp till 360 miljoner på en engångshappening samtidigt som befintlig kultur, i form av Östgötateatern m.m., tvingas skära ner.

Koalitionen kommer med stor sannolikhet skylla den avbrutna ansökan på politisk oenighet, d.v.s. vårt fel. Det är ungefär lika logiskt som när idrottsmannen skyller på materialet.

Nej, låt oss lägga den här satsningen bakom oss och låt oss istället se vilka möjligheter vi har att under de kommande sex åren avsätta ytterligare 120 miljoner på de som redan verkar inom kulturområdet. Till att börja med kan vi ju fundera på om Östgötateatern kanske ska få det nödvändiga tillskottet. Typ, nu.

Kulturhuvudstaden är död, länge leve den lokala kulturen!

Folkbladet 28/8-2008: Sunt beslut om kulturhuvudstad

Att vända på argument…

Förra hösten skrek vi i alliansen för döva politiska öron när vi deklarerade att kommunens kassakista tömms. Men vi skulle inte oroa oss, drift- och investeringsbudgeten var två olika konton förklarade den styrande majoriteten. Nu är socialdemokraterna tveksamma till att investera i spårvägen då det kan försämra kvaliten i skola och äldreomsorg. Märklig argumentation.
Investerings- och driftbudgeten är naturligtvis kopplade till varandra, precis som i en hushållsekonomi. Investerar du eller jag i t.ex. en ny bil påverkar det våra månadsutgifter.

Koalitionen med socialdemokraterna i spetsen satsar denna mandatperiod på att köpa en hamn, uppgradera en Idrottspark, agera bank m.m. till en kostnad av en miljard. Att investera i spårvägen à 100 miljoner det vill man dock inte, med hänvisning till skola och äldreomsorg. Men att köpa bolag eller agera bank det är ok? Märklig argumentation. Märklig prioritering.

 

Publicerad i Norrköpings Tidningar 26/8

Vem satsar på en halvmesyr?

Det är inte ofta jag ger mig in i kulturdebatten. Jag har tidigare deklarerat att mitt intresse för kultur är synnerligen svalt. Åtminstone om vi talar i termer konserter, pjäser, offentlig konst m.m. Skulle jag börja rota lite finns det säkerligen en hel del i mitt liv som kan klassas som kultur.

I Norrköping diskuteras för närvarande huruvida vi ska satsa på kandidaturen till kulturhuvudstad 2014. En aktivitet som skulle gå lös på storleksordningen 350 miljoner (eller en ombyggnation av en idrottspark om du så vill).
Den initiala tanken var väl att kranskommuner skulle vara med och sponsra, liksom landstinget. Sponsorerna verkar utebli. 350 miljoner. Ett statligt stöd lär dock komma till. Men inte på långt när lär det täcka utgifterna.

Östgötateatern indikerade på vårkanten att man tvingas varsla 15-25 personer. Kommunerna Linköping och Norrköping samt landstinget ville inte skjuta till de ytterligare miljonerna som krävdes. Politik är en fråga om prioriteringar. En verksamhet som går med förlust kan behöva se över sin kostnadsmassa. Kultur i form av teater/symfoniorkestrar går, mig veterligen, ytterligt sällan med vinst rent ekonomiskt, men visst kan de ge ett mervärde för kommunen på andra sätt.

Sätter man 350 miljoner till kulturhuvudstad 2014 – där Norrköpings kommun kommer att få stå för 120 miljoner, minst - i perspektiv med de 5-6 miljoner som hade krävts för att Östgötateaterna skulle fortsätta sin verksamhet, så tycker jag att det blir en situation som är väldigt svår att förklara.
”Visst, du får sparken för att vi ska satsa på en engångshappening om sex år.”
Vart tog förnuftet vägen?

Ett alternativ som har diskuterats är att göra en kulturhuvudstad ”light”, d.v.s. det sätts ett tak på hur mycket det får kosta. Jämför det med om Östgötateatern beslutar att sätta upp ”Sound of Music” men bara med tre barn för att det kostar för mycket med sju. Dessutom tar man bort den manliga huvudrollsinnehvaren också, för honom hade man inte heller råd med. En halvmesyr.
Jag ser framför mig tidningsrubrikerna ”århundrates fiasko”, ”sound of silence” osv.

Ska vi satsa på kulturhuvudstad 2014 så ska vi göra det fullt ut. Men, så länge som vi samtidigt skär i övrig kulturverksamhet tycker jag att det är väl svårt att försvara det. Låt oss istället besluta hur mycket pengar vi avser att öronmärka för den vardagliga kulturen från i år fram till 2014. Då räcker 120 miljoner långt. Östgötateatern, hur mycket var det ni behövde?

PS. En glass till den som först fixar att nämna vilken stad som var kulturhuvudstad 2006 utan att slå upp det. DS.

När det ljusnar i slutet av sommaren

Två artiklar i dagens NT fick särskilt min uppmärksamhet idag, Ståhls utökar i Knäppingsborg samt Samarien- stans nya vardagsrum. Båda artiklarna innehåller en positiv anda. Norrköping, en stad som utvecklas, en stad som erbjuder invånarna nya möjligheter. Satsningen på innerstan som jag upplever initierades med ”det stora lyftet” på 90-talet, har följts upp av upprustningen av Holmen-området, av Knäppingen, Riksbyggens nybyggnation vid Drags, ProNova m.m. Sammantaget fortsätter stan i en positiv riktning.

Längs med strömmen har nu Samarien invigts. Bron till Strömsholmen byttes i veckan. HSB kommer att bygga en ny fastighet längs med Saltängsgatan. Utveckling. Nybyggnation. Positivism. Viktiga delar för att Norrköping ska få en positiv utveckling.
Det finns naturligtvis många andra saker som är viktiga för att kommunen och regionen. Även om jag personligen inte är särskilt kulturintresserad så har jag både respekt och förståelse för att kultur behövs för att skapa en stad som utvecklas positivt. Likaså en välfungerande barnomsorg. Många små pusselbitar som tillsammans hjälper oss att nå målet.

Det är möjligtvis det sista som vi behöver slipa lite på. Målet. Vilket är det? Vad vill vi uppnå med kommunen? Med ett gemensamt mål kommer vi kunna låta våra resurser fokusera. Med ett gemensamt mål är jag övertygad om att vi kan göra mästerverk. Jag vet vilka första två punkter jag skulle vilja sätta som mål för kommunen. Ytterligare ett mål vill jag få till, men det har inte växt fram än.

År 2020 ska Norrköping ha

• 200 000 medborgare
• ökat snittinkomsten för kommunens medlemmar med 5000 kr/mån

Hur detta ska uppnås är nästa fråga. Men! Om vi inte vet vart vi är på väg, hur ska vi veta när vi kommer fram? Någonstans ska man börja. Och! Oftast är det enklast att börja med sig själv.
Jag tror att Norrköping kan utvecklas än mer positivt än vi gör idag. Jag tror att ett par enkla mål hjälper oss att fokusera på den utvecklingen. Låt oss sätta de målen. Låt oss därefter skapa medlen att nå det.

Namnjakt på Idrottsparken

Sälj inte skinnet innan björnen är skjuten, säger det gamla ordspråket.
IFK Norrköping letar i dagarna efter en sponsor till arenanamnet på Idrottsparken. Vad jag vet har aldrig Norrköpings Kappsimningsklubb givits möjligheten att sälja namnet på Centralbadet. Vad jag vet har aldrig Vita Hästen givits möjligheten att sälja namnet på Himmelstalundshallen. Vad jag vet har inga andra föreningar i Norrköping givits möjligheten att sälja namnet på andra kommunala egendomar.
Vem har gett IFK Norrköping indikationen att de ska få sälja namnet på Idrottsparken för egen räkning? Här ligger nog mer än en hund - förlåt, Björn - begraven och skinnet verkar vara till försäljning.

Publicerad i NT 19 augusti.

Det är svårt att förstå för de som inte fattar

Namnrättigheterna på Idrottsparken vem äger dem egentligen? I Norrköpings Tidningar uttalade sig Fredrik Ringborg, marknadschef för IFK Norrköping. Han deklarerade att namnrättighetsfrågan redan var utagerad. IFK Norrköping äger rättigheterna. Med tanke på att fullmäktige i Norrköping inte har fattat beslut om den saken så tyckte jag att var ett märkligt uttalande. I mitt yrke som projektledare framhåller jag ofta hur viktigt det är att eliminera antaganden och istället bygga på fakta. Så borde det vara i politiken också. Sagt och gjort, jag ringde upp Fredrik och ställde frågan vad han grundar sitt uttalande på.

Efter ett synnerligen trevligt samtal som varade betydligt längre än de få minuter jag hade räknat med så kan jag konstatera att Fredrik bygger uppfattningen på det hyresavtalsförslag som finns mellan kommunen och IFK Norrköping Ett avtalsförslag som nu verkar vara uppe i version 14, vilket kan tyckas märkligt i sig. I det förslaget lär det vara klart att IFK Norrköping äger rättigheterna till namnet. Att man från IFK Norrköpings sida har gått ut och börjat leta efter intressenter indikerar att man redan har fått ett löfte om att ett sånt beslut kommer att fattas. Det är det märkliga. Eftersom det är fullmäktige eller möjligen kommunstyrelsen i Norrköping som fattar beslutet. Och där har det inte varit än.
Jag är övertygad om att IFK Norrköping är bra mycket bättre skickade att leta sponsorpengar än kommunen – titta bara på hanteringen av kulturstad 2014. Men att koalitionen i Norrköping hanterar ärenden på det här sättet är inte bara olämpligt, det är förbenat klantigt.

Jag tror att vi alla känner till att när någon/några får upp ögonen för något som andas oegentlighet, då nagelfars detta. Om koalitionen inte har fattat att det som rör ombyggnationen av parken är ett sånt ärende, då vet jag faktiskt inte vad som krävs för att de ska fatta. Det är möjligt att det inte finns några oegentligeheter, men då vore det bra om man var något mer pedagogisk/taktisk och la korten på bordet.
Att fortsätta att agera på det sätt man har gjort hitintills skadar inte bara förtroendet för de inblandade, det skadar även förtroendet för enskilda koalitionspolitiker och det skadar IFK Norrköping.

Om namnet på parken ska säljas och om pengarna ska gå till arenan/arenaprojektet så kommer de på ett eller annat sätt att minska kostnaderna för driften. Det i sin tur sänker kostnaderna för hyresgästen/erna. Så om namnförsäljningsintäkterna går till arenan eller till IFK Norrköping spelar inte så stor roll eftersom det sänker kostnaderna direkt eller indirekt för IFK Norrköping i alla fall. Det som dock fortfarande är märkligt, i den här soppan, är att det är så många beslut som verkar vara fattade trots att de inte är fattade.
När ska koalitionen fatta det?

Energilagar…

Jag undrar vad som skulle hända om man la lika mycket energi på att bekämpa jantelagen som man nu verkar lägga på att bekämpa FRA-lagen.

FRA eller inte?

Den senaste tidens långdragna debatt diskuterar FRA-lagens vara eller icke vara. Argumenten haglar för varför lagen ska skrivas på än det ena än det andra sättet. Till och med inom partierna finns det djupa sprickor vad gäller frågan om FRA-lagen. Jag undrar, är det om lagens vara eller icke vara vi bör diskutera?

FRA är en civil myndighet som sysslar med signalunderättelse- och informationssäkerhetstjänst. Signalunderättelsetjänsten får endast avse utländska förhållanden och den senare syftar till att stödja statliga myndigheter  och statligt ägda bolag med teknisk informationssäkerhet. Saxat och klart från FRAs egna sida.

FRA har pysslat med signalspaning i, vad är det, 60 år? När tyskarna 1940 ockuperade Norge och Danmark önskade de att få använda svenska telenät för sin teletrafik till Tyskland. FRAs motsvarighet på den tiden gavs omedelbart tillåtelse att avlyssna trafiken. Trots kryptering, med ett då ansett olösbart krypto, knäcktes det på ett par veckor. Därefter var det fritt fram att lyssna. Rättsskandal? Inte direkt. Underrättelseverksamhet? Jepp.

FRA-lagen i dess nuvarande form ger FRA möjlighet att bedriva signalspaning i kabel. I årtioenden har man bedrivit signalspaning i luften – radiotrafik. 
Vad skiljer radiotrafik från trafik från mobiltelefoner? Frekvensen? Krypteringen? En säkerhetsexpert från östeuropa som jag lyssnade på för några år sedan berättade att det som examensarbete i en del amerikanska högskolor ingår att skapa en avkrypterare för amerikansk mobiltelefonitrafik som avkrypterar i realtid. Frågan tål att ställas igen, vad skiljer radiotrafik från mobiltelefoner? Egentligen ingenting.
Så, vi kan konstatera att FRA under årtionden har haft möjlighet att avlyssna mobiltelefoner. Vare sig trafiken har gått över landsgränsen eller inte. Hur avgör man förresten om radiotrafik är på väg över landsgränsen?

Förr i tiden transporterades mycket trafik via radio. Vi är säkert många som minns satellitsamtalen till USA med ett par sekunders fördröjning. Idag går det mesta via kabel istället. En kabel som FRA hitintills, med vissa undantagsfall, inte har haft möjlighet att signalspana i. Nu begärde FRA att en uppdatering av lagen skulle göras för att man ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Detta väcker tydligen ont blod i många. Jag undrar vad det är man reagerar över egentligen. Det FRA begär är att få möjlighet att fortsätta bedriva sin verksamhet i takt med tidens utveckling, inget annat.

FRA-lagens vara eller icke vara tror jag inte är hälften så intressant som den fråga vi egentligen bör ställa. Behöver vi FRA?
Tror du det så bör du nog också vara beredd att ge myndigheten de verktyg den behöver för att lösa sin uppgift. Tror du inte det så kan vi nog lika gärna lägga ner FRA helt och hållet.

Stopp för ekologisk standardmjölk

Märkligt nog, kan tyckas, är det en ganska glad nyhet. Inte att mjölken tar slut, men att efterfrågan är så stor att Arla tvingas prioritera den ekologiska mellanmjölken före standardmjölken. Ännu bättre är det naturligtvis den dag Arla kan producera i den takt marknaden efterfrågar produkten, men med en sån här trend så lär vi snart vara där. Så, trots att mjölken är några kronor dyrare verkar den gå åt som smör…