Alliansen i Norrköping bjuder in till samtal om investeringen i en biogasanläggning. I ett pressmeddelande som skickades ut under torsdagsförmiddagen trycker vi på för att samtal ska komma igång nu. Samtal som fokuserar på att hitta en lösning för hur denna investering ska kunna komma till stånd.
Om vi backar lite så är de som har arbetat hårt för detta i nämnden inga alliansföreträdare, de tillhör koalitionen. Äras de som äras bör – Richard Sallermo (mp), Mårten Jansson (s) samt Mona Olsson (v).
I tekniska nämnden har biogasanläggningens vara och icke vara både utretts, analyserats och debatterats. I slutänden fattade vi i tekniska nämnden beslutet att detta ska vi absolut köra vidare med. Det är miljömässigt helt rätt. Det är ekonomiskt helt rätt – om vi kör nu. Beslutet att gå vidare fattades enhälligt (se §153, sammanträdesprotokoll, tekniska nämnden, 9/9-08).
På budgetdebatten, som ni säkert redan har noterat, väljer dock den styrande koalitionen att inte satsa på detta med start nästa år. I den budget som klubbades igenom var projektet skjutet på framtiden. 2012, för att vara mer exakt. En och annan i koalitionen känner nog sig, med all rätt, lite överkörd.
Som Jan Nordström skriver i Folkbladet idag:
Ordförande i tekniska nämnden är kommunalrådet Stefan Arrelid (mp), tillika miljöpartiets ende representant där. I den mån som miljöpartisterna i nämnden ”blivit överkörda” i frågan måste det i så fall vara Stefan Arrelid, som kört över sig själv.
I samma artikel står det även att ytterligare utredningar behöver göras. Vilka utredningar då? kan man undra. Stefan, var inte den fördjupade utredning som presenterades i tekniska nämnden god nog?
Nej, här står vi, med en biogasanläggning som är bra för miljön, som kommer att betala sig själv om vi börjar nu samt med en beslut från en styrande koalition i fullmäktige som vill skjuta detta på framtiden. Tjena…
Bra idéer ska premieras. Oavsett vilket parti det kommer ifrån. Så, Richard, Mårten och Mona, nu tänker vi sätta en glödande gaffel i baken på era partikollegor. Och nog är det lite humoristiskt att det är vi i alliansen som driver på?
Med gemensamma krafter ska vi nog få till denna investering.
Ni hade bollen! När koalitionen röstade för sin egen budget så fattade de även beslutet att skjuta på investeringen av biogasanläggningen. Intresset för biogas är stort i regionen. Flera intressenter har redan hört av sig och är beredda att skriva avtal på att köpa all den gas anläggningen kan producera.
Trots detta säger den styrande koalitionen nej till denna investering.
Att köpa en hamn går bra. Att leka bank går bra. Att satsa mer än 300 miljoner på Idrottsparken går bra. Men att satsa på en biogasanläggning som är en satsning på miljön och dessutom kommer att betala sig själv, det går inte bra?
Mycket har jag varit med om och mycket har jag hört, men att koalitionen skulle säga nej till en miljösatsning!? Ni hade bollen, men detta blev väl ändå tidernas stolpskott!
Under kvällens budgetdebatt i fullmäktige kunde Cecilia Ambjörn (v) höras säga något i stil med:
”Det är glädjande att höra att det finns miljömedvetna moderater. Det kanske finns fler, jag vet inte.”
Cecilia, jag svarade dig inte på den frågan då – vår partitid var nästan slut – men sanningen är att det finns många moderater som är miljömedvetna. Förmodligen långt fler än du tror. Vad som dock glädjer mig är att du har fått upp ögonen för det. Min förhoppning är att fler av dina åsiktsjämlikar också får det.
Din kommentar värmer, Cecilia. Äntligen! Skönt att se att även ni kan se bortom partifärgen och istället se individerna och deras verkliga åsikter – inte bara fördomar om desamma.
Vad som föranledde detta inlägg, kära läsare, det återkommer jag till inom kort.
I förra veckan blev jag kontaktad av en kvinnlig avdelningschef inom vården. Hon undrade om jag kunde bistå henne i arbetet att fixa parkeringstillstånd till deras tjänstebilar. Som politiker är en av de sista sakerna jag vill göra att lägga mig i tjänstemännens arbete. Och! Att fixa parkeringstillstånd lär garanterat vara en tjänstemannafråga. Men, samtidigt lät hennes beskrivning av ärendet som att det borde gå att hantera.
Under resans gång frågade jag henne hur det kom sig att hon kontaktade just mig. Svaret andas härlig logik. Jag satt i tekniska nämnden samt att jag var moderat och borde således stödja arbetet att kommuner och landsting ska samarbeta mer. Tala om att fastna i rävsaxen? Efter en sån förklaring kunde jag ju inte komma undan…
Nu var väl just detta ärende ganska lätt att hantera eftersom det mer var en fråga om att se till att rätt person kom i kontakt med rätt person. Sagt och gjort. Några e-brev och ett par telefonsamtal, samt åtta dagar senare är tillstånden utfärdade eftersom landstingets bilar kunde omfattas av den kategori bilar som ska tillåtas fri parkering. Budskapet i det e-brev jag fick efteråt som tack för hjälpen kommer jag att vidarebefordra till de som har gjort jobbet – parkeringsenheten på tekniska kontoret.
Deras arbete gör att det är en fröjd att sitta i tekniska nämnden.
Igår var jag ute med en god vän på krogen. På samma krog visade det sig att ytterligare en av mina vänner befann sig. Vi nickade hälsande mot varann, men jag valde att inte gå fram då jag inte uppfattade med vilket sällskap han var där och ville inte riskera att störa.
Någon timme senare reser sig den senare vännen och likaså en man vid bordet bredvid. Jag förstod tämligen omgående att det var något annat än en global finansiell kris detta handlade om. Först inväntade jag att det skulle lugna ner sig, men när inte de tendenserna visade sig valde jag att gå emellan. Låt oss göra en lång story kort. Jag blev stående där en stund. Och jag gick därifrån när jag upplevde att det hade lugnat ner sig något. Kort därefter gjorde jag personalen uppmärksam på båda borden.
Något senare på kvällen kommer en man, som hade suttit vid det andra bordet, fram till mig och förklarar både det ena och det andra om min kompis – däribland vilken jävla typ han var. Jag fick mig också en släng av sleven. Det var bland annat märkligt hur jag kunde komma utifrån, gå emellan och därefter ta den ena personens sida.
Jag försökte förklara att min främsta uppgift hade varit och var att lugna ner situationen, inget annat. I och med att jag kände den ena parten så var det enklare för mig att fokusera på honom. Inget av detta var dock relevant ikväll. Det var bara ett jävla sätt av mig att välja sida.
Jag kan så här efteråt konstatera att det är tur att jag har långt till aggression. Jag kan även konstatera att jag blev irriterad på dessa anklagelser, vilket tyvärr märktes i några svarskommentarer, innan jag kom på mig själv. I en konflikt vill jag fokusera på win-win. Om det hade blivit bråk mellan mig och den senare mannen, vem hade vunnit då?
Vi skildes kanske inte som vänner, men det slutade i alla fall inte med bråk. Och det är en del-vinst i alla fall.
I fullmäktige, för att göra lite politik av detta, blir en del debatter en stilstudie i munhuggandets ädla konst. Vem vinner då?
Det är möjligt att ena sidan anses vinna debatten, men på vems/vilkas bekostnad? Jag är övertygad om att de största förlorarna i den typen av debatter är Norrköpings kommuns medlemmar, inte någon av debattörerna. För nog är det så att de konflikter som får en lösning där båda sidor känner sig som vinnare, är de konflikter vars lösningar har störst chans att bli bestående.
När jag gav mig in i politiken så hängde jag gärna på den debattstilen med hjälp av några smaskiga sarkasmer eller några dräpande argument som fullkomligt omintetgjorde mina motståndare. Nu har jag börjat tänka om. Idag tror jag bra mycket mer på försonande samtal. Jag är övertygad om att kommunens medlemmar mår bättre av att vi har ett respektfullt och förtroendefullt debattklimat. Skillnaderna mellan respektive sidas åsikter kan tas fram ändå.
Jag undrar hur man påbörjar en förändring av det här slaget. Det tål att funderas på.
I dagar som dessa när man diskuterar könsneutrala äktenskap så vill jag hävda att Karin Jonssons (c) kommentar är minst lika viktig. Hon skriver i sin blogg att tingsrätten i Norrköping upplöser 500 äktenskap och partnerskap varje år.
”Istället för att diskutera om det ska heta äktenskap eller partnerskap, så kanske diskussionen snarare borde handla om hur vi ska kunna hålla ihop. Det borde vara betydligt viktigare, kan man tycka.”
Kloka ord, Karin.
Det finns en skilsmässa jag dock väntar på och det är när staten slutligen skiljer sig från kyrkan. Upphäv kyrkornas vigselrätt. Det cermoniella får gärna vara kvar och det får gärna kyrkorna styra hur de vill, men vigselrätten bör bli ett statligt monopol.
Mark this day… Det är inte varje dag jag hävdar att staten ska ha monopol. Det ni.
…och det gjorde han. Han, Jack Cafferty.
I valet mellan McCain och Obama står jag tveklöst på den senares sida.
I intervjun jag har länkat till nedan, blir Jack Cafferty tydligehetens ansikte. Ta gärna en titt och bedöm än hellre själva. Min tolkning är dock ungefär som Jacks – kvalificerat ordbajseri.
I Norrköping finns idag, enligt NTs artikel, 22 industrier med farliga ämnen. Under förra mandatperioden ville (s) på landstingsnivå centralisera delar som stöttade akutsjukvården till regionsjukhuset i Linköping. Vid ett medborgarsamtal i Hemgården inför förra valet påpekade jag för Irma Götz (s) att det var lite oklokt, just med tanke på att Norrköping har de tyngre industrierna. Vid den tidpunkten ville inte Irma Götz ta till sig de argumenten. Att en centraliserad och tillika distanserad akutsjukvård kunde leda till att de tyngre industrierna tappar intresset för kommunen, det var något som Irma, vid den tidpunkten, inte kunde förstå. Så, trots den milt sagt prekära ekonomiska situationen i landstinget i Östergötland är jag tacksam för att (s) inte fick förnyat förtroende på landstingsnivå.
…såg jag inte röken av i måndags heller, på fullmäktigegruppsmötet. Björn Olsson var på besök och presenterade projektet Välkommen till verkligeheten. När han var färdig med den presentationen var jag på väg att be honom att stanna mötet ut, bara för att på plats få bilda sig en uppfattning om hur fullmäktigegruppen i Norrköping fungerar. Hade han gjort det hade han nog också skrattat så han grät. För det gjorde jag, och jag var inte ensam.
Stämningen i vår grupp är raka motsatsen till det jag tyvärr, fortfarande, läser om i tidningarna emellanåt. Visst har det varit turbulent. Men under våren hade vi ett par riktigt konstruktiva och renande möten där åsikter ventilerades vitt och brett. Därefter upplever jag, och jag tror många med mig, att stämningen är rätt fantastisk. Den kan naturligtivs bli bättre. Och det tror jag att det kommer att bli.
Men! Den negativa spiralen vi var inne i har brutits, för länge sen. Den moderat som inte tror mig är hjärtligt välkommen att göra ett studiebesök…
…men det händer. I morse när jag ögnade igenom folkbladets webbplats – någon papperstidning har jag inte - såg jag Teresa Carvalhos krönika ”Den pojken skulle fått gråta”. Jaha, tänkte jag, då ska vi se hur hon vänder detta till att bli alliansens fel. Med ett uppbyggt avståndstagande tog jag mig an texten. Ju mer jag läste ju mer fundersam blev jag. Hur ska hon med så lite text som jag har kvar att läsa lyckas vända detta mot alliansen? Sista stycket påbörjades. Och avslutades. Inte ett ord om alliansen!? Inte ett ord?
Sekunden senare skrattade jag åt mig själv, och mina fördomar. Jag kan naturligtivs bara utgå från mig själv, men jag tror inte jag är ensam om att ha lite vardagsfördomar. Eller i alla fall lite förutfattade meningar. Teresas artikel är välskriven och behandlar ett viktigt ämne – vikten av att ge alla barn samma förutsättningar oavsett kön. Men för mig blev artikeln något mer än ”bara” en välskriven artikel behandlandes ett högaktuellt ämne, den blev ytterligare en signal om hur lätt det är att förfalla till att döma hunden efter håren.
Min mor har återberättat en story hon hörde på radion för många år sedan och den går väl ungefär såhär:
En radioreportern kommer fram till ett övergångställe där en rullstolsburen väntar på grön gubbe tillsammans med sitt lilla barn. Innan bilarna har hunnit få rött, ser barnet något spännande och är på väg att springa rakt ut i gatan. Reportern handlar snabbt och impulsivt och lyckas stoppa barnet från att bli påkört. Den rullstolsburne tackar för hjälpen, vilket besvaras med att det var en självklarhet.
På vägen till jobbet reflekterar reportern över situationen och konstaterar att det just är en självklarhet att gripa in i en sån situation. En rullstolsburen hindras ju från att agera på samma smidiga sätt. Det är ju uppenbart. Men, hur många finns det som har funktionshinder vi inte kan se?
Jag får tacka Teresa för att hennes artikel åter fick mig att tänka de här tankarna. För ska jag bekämpa mina fördomar så ska det göras varje dag. Och, det är inte det tydliga fördomarna som i slutänden är de farligaste, det är de dolda – vardagsfördomarna.
Igår var det fullmäktigedebatt. Idag är det fullmäktigegrupp. På måndag är det fullmäktigedebatt igen. Då ska budgeten diskuteras. Jag ser fram emot att lyssna på hur man kommer att vända och vrida på siffror likväl som argument. Något säger mig att man som vanligt kommer att försöka hävda att investeringskostnaderna inte påverkar driftkostnaderna.
Jag undrar om det är dags att börja diskutera hur man kan jämföra hushållsekonomi med kommunekonomi för fullmäktigeledamöterna.
Vad gäller det s.k. tjafset inom moderaterna har jag bara en kommentar och det är, vilket också går att läsa i artikeln i Folkbladet, att det vore önskvärt att Gunnar tog ett samtal med de som han menar driver kampanjen mot honom. Det torde vara svårt, för att inte säga omöjligt, att bemöta kritiken om man inte vet att man anses bedriva en kampanj mot någon.
Den kampanj jag driver är en helt annan, den är för ett Norrköping på frammarsch. Den här staden har så mycket större potential än vad vi politiker har förmått staden att utnyttja. Jag har flera gånger funderat på hur jag kan bidra till den positiva förändringen. De senaste funderingarna går åt hållet att försöka hitta en grupp med likasinnade – över partigränserna. Rent partipolitiskt skulle jag säkert kunna ta hem fler poäng genom att presentera det som en rent moderat idé. Men som min förra chef uttryckte det – det är bättre att få rätt än att ha rätt. Dessutom är jag övertygad om att det finns många goda tankar i de andra partierna också. Med lite korsbefruktning kan slutresultatet bli riktigt bra.
Hmm… jag tror nog jag ska ringa Rickard Sallermo (mp) på en gång.
PS. Susanne, det är skönt att få skriva av sig lite ibland… DS. ;)
Jag var på bröllop igår i Nyköping. En ovanligt trevlig tillställning. Flertalet personer jag talade med var överens om att det var ett av de härligaste bröllopstillställningarna de hade varit på. Avslappnat men fortfarande med stort allvar. Hem kom jag vid ett-hugget. Och jepp, både brud och brudgum sa ja. Tur var väl det.
Under kvällen kom jag att tala med några av brudgummens kompisar från Stockholm. När det fick klart för sig att jag kom från Norrköping föll den lagom sarkastiska kommentaren: ”Norrköping!? Är inte det staden som kommer att husera superettans lyxigaste arena?”
Det är rätt intressant att fotbollsintresserade från Stockholm skrattar mer åt vår satsning på arenan än åt fotbollslaget mindre lyckade resultat. Av skäl som många som känner mig kan förstå, var det inte direkt en stolthet över staden jag kände i det ögonblicket. Tyvärr känner jag att den jämförelsen jag tidigare har gjort på bloggen angående dekaltrim allt mer besannas.
I debatten kring den bil som har kört ner i det nya bilhindret, vid Örtagårdens förskola, noterar jag ett inlägg från signaturen Knowledge, i vilket det står:
Det är ett problem om man är ensam i bilen och fastnar, annars lär åklagaren få uppenbara problem att styrka vem det är som framfört fordonet.
Polisen skulle säkert försöka få personen att skriva på direkt, men det ska man ju inte göra så länge man verkligen inte blir stoppad med fingrarna i bakburken och knappt då, finns ju alltid en chans att polisen gör fel i någon kedja så att brott ej går att styrka.
Varje gång jag läser den typen av inlägg blir jag beklämd. Jag är uppfostrad enligt principen att man ska stå för det man gör. Tyvärr verkar långt ifrån alla vara det. Vad de som försöker smita undan inte alltid verkar förstå, är att deras eget agerande leder till att det finns mindre pengar över till välfärd. Genom att låta åklagare kopplas in, genom att låta tingsrätten börja gå igång, kostar ett försök att smita undan tiotusentals kronor.
Något säger mig att många av dessa som gladeligen smiter undan, i nästa ögonblick är snabba att klaga på att polisen inte jagar riktiga brottslingar. Tror fan det, det finns ju inga pengar över…
Vägen till förändring och förbättring börjar oftast, för att inte säga alltid, med en själv.
Efter allianspitbullen Mathias Sundins inlägg i kamphundsdebatten kan jag bara konstatera att det är dags för Mathias att göra en pudel. Mathias klassar Rottweilern som en kamphund i sitt blogginlägg. Jag gör det enkelt för mig och citerar Wikipedia:
Rottweilers är hundar med starkt och stabilt psyke och är en lugn, vänlig och godmodig hundras som är tålmodig med barn, tillgivna och följsamma. De är dock mycket lekfulla djur, vanligtvis upphetsade vid minsta tecken på lek. Rottweilers är snabblärda och lydiga men kräver såväl mental som fysisk stimulans för att må bra.
Vi skulle kunna titta på de mer klassiska ”kamphundsraserna” American Staffordshire Terrier eller American Pitbullterrier. Även dessa raser visar sig vara väldigt människokära. Myten att en viss ras är en kamphund får vi nog hjälpas åt att krossa. Självklart finns det hundar som avlas för att gå i kamp med andra hundar men de rasrena hundarna ingår inte i denna kategori, Mathias.
Jag anar att den kritikstorm du har fått på din blogg leder till att du läser på. Om inte, plats i korgen…
Moderat fritidspolitiker i Norrköping. På den här bloggen ventilerar jag mina egna åsikter, vilka inte alltid överensstämmer med partiets. Sånt är livet.
Publicerat av Rikard 
Publicerat av Rikard 
Publicerat av Rikard 
