Lyncha 15-åringen!

Norrköpings Tidningar rapporterar att 15-åringen dömdes för radhusbranden i Smedby. Straffet blev 60 timmar samhällstjänst. Signaturen HennA kommenterar domen med:

Är det nån mer än jag som inte tycker att straffet är i proportion till brottet? 3 familjer fick sina hem total förstörda och ytterligare 4 familjer drabbades av detta… 60 timmar??
Jaja, återigen visar det sig att det svenska rättsväsendet är ett STORT skämt.

Jag förstår HennAs reaktion. Vid en första anblick kan det kännas synnerligen märkligt att en 15-åring döms till ett så lindrigt straff med tanke på konsekvenserna av brottet. Men det är just det som vi i Sverige inte dömer efter – konsekvenserna av brottet. I tingsrätten döms brott utifrån rubricering. Oavsett konsekvens.

I det här fallet är rubriceringen allmänfarlig vårdslöshet. Ett brott som straffas med dagsböter eller fängelse upp till sex månader. Varför denna rubricering? Brukar man inte tala om mordbrand, när man bränner ner andras hus? Jo, visst gör man det. Om det finns uppsåt. I det här fallet saknas uppsåt. Då är det allmänfarlig vårdslöshet det ska dömas för istället. Och det är också vad 15-åringen har dömts för. 60 timmars samhällstjänst, det är vad själva gärningen straffas med.

Kvar finns hotet om att försäkringsbolagen kan komma att utkräva skadestånd i miljonklassen. Där kommer konsekvensen in.
Jag är tacksam för att vi har just den här typen av hantering i Sverige. I USA har jag fått uppfattningen att man låter konsekvensen styra straffet. Därav dessa absurda skadeståndskrav och dessa straff med flera hundra år i fängelset. I ett sånt samhälle finns det inte samma utrymme för att göra ett misstag och komma tillbaka. I ett sånt samhälle blir många domar livstidsdomar vilket föder nya brott.

Så, ska 15-åringen lynchas? Nej, det ska han inte. Jag lider med honom. Men jag lider också med de familjer som drabbades så fruktansvärt av hans gärning.

Tingsfel, tingsrätt och domslut

Jag sitter som nämndeman i tingsrätten. Idag var ett mål uppe, igen. Detta eftersom tingsrätten förra gången hade begått ett formaliafel. Domen hade därför överklagats till hovrätten som hade undanröjt (juridiksvenska för ogiltigförklarat) tingsrättens dom. Så, idag drog vi igång cirkusen ett varv till. Resultatet blev detsamma och domen är nu avkunnad, men denna gång var man särskilt noga med att se till att alla formalia var uppfyllda.

Vad det kostar samhället att ta om en dom på det här sättet vill jag inte ens fundera på. Men! Jag är medveten om att det är ett viktigt fundament i det svenska rättsamhället att vi har möjlighet att överklaga, även om det kostar staten tusentals kronor.
Det är bara att konstatera att det är en svår balansgång mellan att säkerställa att individen alltid skyddas kontra vad det kostar i form av allmänna resurser.

Att vara svartvit i bedömningarna var bra mycket lättare för mig innan jag satt som nämndeman. Nu inser jag att det finns bra många fler nyanser och faktorer som ska få påverka. Nåväl, i det här fallet blev tingsfelet tingsrättat i samband med domslut. Får vi hoppas.

Vanligt sunt förnuft, inte särskilt vanligt?

För någon vecka sedan fick jag en tidning från Nämndemännens Riksförbund (NRF). En tidning jag får i egenskap av att vara nämndeman i tingsrätten. Bifogat låg ett informationsblad där man förklarar missnöjet över de nya reglerna för arvoden och ersättningar som gäller för nämndemän.
Historiskt, förklaras det i bladet, fick nämndemännen enbart 300 kronor i arvode för en tjänstgöringsdag. Därefter ändrade man reglerna och såg till att nämndemännen fick ersättning för förlorad arbetsinkomst också. Ganska rimligt, i min mening.
Delar av de absolut senaste ändringarna har dock fått NRF att gå i taket. Heldagsarvodet har ersatts av ett heldagsarvode à 500 kr och ett halvdagsarvode à 250 kr. Det sistnämnda utgår när en nämndeman tjänstgör mindre än tre timmar.

Huvudargument som anförs till varför denna förändring är så fel är att man har sett exempel på att man inom samma domstol har tilldelat en nämndeman heldagsarvode när en annan fick halvdagsarvode för samma arbete.
Skrev jag rätt? Ja, banne mig.
Huvudargumentet för att ändra ersättningskriterierna ska baseras på att någon domstol eller några domstolar har gjort ett handhavandefel i inledningsskedet av en förändring? Man slutar aldrig att förvånas.
Vidare förklaras det att vissa domstolar har ”missat” att betala ut ersättning om rättegången blir inställd i sista minuten. Självklart, menar NRF, ska heldagsarvode betalas ut även i dessa fall.

För att bli nämndeman bör man anses vara rättrådig och besitta vanligt sunt förnuft. Låt mig göra ett försök att applicera det sistnämnda på denna situation. Med det enklaste först.

• Övriga utgifter
  De extraordinära kostnader en nämndeman ådrar sig i tjänsten ska självklart ersättas. Exempel på detta är parkeringsavgifter, resekostnader och liknande.
• Förlorad arbetsinkomst
  Lika självklart ska den faktiska förlorad arbetsinkomsten ersättas. Med betoning på ”den faktiska”. Av egen erfarenhet vet jag att det ibland finns möjlighet att återgå till arbetet om delar av eller alla förhandlingarna ställs in. Alla yrken medger inte möjligheten att i sista minuten återgå till tjänst. I de senare fallen ska naturligtvis full ersättning utgå.
• Arvode
  Arvode ska utgå för den tid som tjänstgörs. Tjänstgör du en hel dag ska heldagsarvode utgå. Tjänstgör du mindre än 3 timmar ska halvdagsarvode utgå. Om förhandlingen ställs in och du meddelas detta innan du hinner åka till tingsrätten ska inget arvode utgå över huvud taget.

Så, det där var väl inte så svårt?

Jag har funderat på vad skälen kan vara för att NRF anser att heldagsarvode alltid ska utgå, oavsett om det blir inställt, halvdags- eller heldagstjänstgöring. Den enda rimliga förklaring jag kan uppbringa är att det finns nämndemän där arvodet sätter guldkant på deras privata tillvaro och att de anser att olägenheten att få boka om sin dag ska ersättas på samma sätt som ett heldagsarbete.
Jag tror att det har framgått av detta inlägg att jag inte är av den åsikten.

Jag anser att NRF bör ställas frågan:

Ska allmänna medel betalas ut till de som ska tjäna allmänheten även när dessa inte har utför något arbete?

Mitt sunda förnuft säger mig att självklart ska allmänna medel endast betalas ut för utfört arbete respektive för att ersätta de kostnader som kan ha uppkommit. Det är var mitt sunda förnuft säger, men mitt sunda förnuft kanske inte är särskilt vanligt?

Källa: NRFs Nyhetsbrev 2007/1