Anförande i kommunfullmäktige den 26 januari, med anledning av interpellationen ”Elitklass till Norrköping?”:
Fru ordförande, fullmäktigeledamöter, åhörare.
”Det är alltid enklare att vara emot utveckling än att ställa sig längst fram och leda den”. Så skrev Mattias Ottosson i en debattartikel i Norrköpings tidningar den 23 september förra året.
Att jaga syndabockar inom politiken verkar vara så vanligt att till och med när frågor om framtiden dyker upp så fokuserar man på att försvara det som har varit. Att peka ut vems fel något är, är förhållandevist utsiktslöst i politiken. Främst för att det främjar syndabockstänkandet – vilket knappast leder till en positiv utveckling – men även för att många beslut är majoritetsbeslut vilket gör det synnerligen svårt – för att inte säga omöjligt – att peka ut någon enskilt ansvarig. Istället bör vi fokusera på att se framåt, men med en stark vikt på att ta lärdom av det som varit. Vad blev tokigt eller mindre bra? Vad kan vi göra för att förhindra att det sker igen eller se till att vi gör det bättre?
I min interpellation ställer jag två frågor. I och med att svaret på min första fråga blev att ”det inte finns någon anledning att delta i nästa års försöksverksamhet” finns naturligtvis ingen anledning att besvara fråga två.
I svaret på interpellationen står ”Det är bättre att avvakta de erfarenheter som kommer fram och sedan ta tillvara dessa i samband med hela omstöpningen av gymnasieskolan.”
Jag undrar, är inte det en förhållandevis passiv inställning? Var finns viljan att ställa sig längst fram och leda utvecklingen, som Mattias Ottosson skrev om i sin debattartikel?
Medelinkomsten i Norrköping ligger under rikssnittet i Sverige. Norrköping utvecklas i ett lägre tempo jämfört med andra städer av motsvarande storlek. Jag vill minnas att Norrköping var Sveriges femte största kommun i mitten på åttiotalet. Idag är vi den tioende.
Vi som politiker kan välja att låta detta fortgå, vi kan även välja att göra något åt det. Att utveckla Norrköping.
När jag skickade in interpellationen var naturligtvis en av mina tankar att få svar på hur den politiska ledningen ställer sig till att lämna in en ansökan om att delta i projektet elitklass på gymnasiet. Personligen tycker jag kanske att namnet är något olyckligt valt. Eva Fornefors benämning i svaret, spetsutbildning, tilltalar mig mer.
Jag vågar ta för givet att samtliga i den här salen är medvetna om att vi i dagsläget redan har den här typen av klasser inom fotboll, hockey, för att inte tala om musik. Men inte när det gäller teoretiska ämnen, mig veterligen.
I svaret jag har fått menas det att segregation är en orsak till det försiktiga ställningstagandet. Jag undrar, är en praktisk utbildning mindre segregerande än en teoretisk – om nu segregation är skälet till att vi inte ska satsa nästa år? Om inte, kan man inte ta erfarenheterna från de praktiska utbildningarna i beaktande, måste vi invänta erfarenheterna från de teoretiska?
Jag ser en satsning på ett deltagande i det här projektet nästa år som ett första steg i en satsning på gymnasiet. Jag förstår av svaret att den politiska ledningen inte delar min åsikt. Men då undrar jag, vad avser ni att göra istället? Hur ser planen ut för att se till att gymnasieutbildningen i Norrköping får en rejäl skjuts framåt? När kan vi ta del av den planen? ”Det stora lyftet” fast i gymnasieutbildningstappning?
Får jag inte svar på det, här idag, får jag väl författa en ny interpellation. Och! Det vore väl trevligt om svaret på den interpellationen i så fall ger en indikation på hur den politiska ledningen i Norrköping vill följa upp Mattias Ottossons kommentar om att leda utvecklingen istället för att vara emot den.
Publicerat av Rikard 
övertygad om att vi kommer att nå det målet senast i oktober.
I de fall målen har satts så tenderar man nå resultatet fortare än man initialt trodde. Det har jag varit med om flera gånger.
